Den där känslan
Publicerat den

Har alltså precis skickat in min ansökan och det personliga brevet nu. Om jag är nervös? Självklart inte. Jo skoja bara har en smärre panikkänsla över att ansökan ska sakna något viktigt som jag glömt bort.
 Ni som inte ska åka iväg kanske undrar lite över hur en sån här ansökan kan se ut så tänkte bara berätta lite kortfattat. 
Du får en egen liten hemsida av i mitt fall nu, STS, där du ska skriva in allt möjligt om dig själv. Jag fick gradera hur duktig jag själv var på engelska, om jag läser något språk utöver det, personliga uppgifter, hur jag förväntar mig hur ett utbytesår går till osv. Ni fattar att det tar väldigt lång tid... Men det är egentligen inget ´som är tråkigt när man tänker på att ju bättre och desto mer noggrannt man fyller i det, desto bättre kommer jag förhoppningsvis matcha med min familj som väljer mig.
 
Sen skulle man skriva ett personligt brev av något slag som skulle vara skrivit av dig själv på engelska och vara mellan 2-4 fulla A4-sidor. Trodde först att jag aldrig skulle klara det men det går rätt så fort när man väl kommit igång med det haha. Du skulle även ha hur många underskrifter som helst och lärare som skulle skriva om dig osv samt en väldans massa läkarpapper. Så ett litet tips från mig är att boka läkartid och verkligen checka igenom om du tagit alla sprutor som behövs för att åka iväg till ditt land.
 
Just nu känns allting så konstigt för allting är inskickat och allt jag kan göra är bara att vänta nu. Inga fler papper ska in eller något i den stilen. Tror inte att det är mycket mer jag ska göra nu mer än att vänta på STS träff som är obligatorisk i slutet av maj någon gång.
 
Känns som att de senaste månaderna av mitt liv bara bestått av tankar på USA och diverse utbytesgrejer och nu får allt bara sättas på paus istället. Tror att jag läst igenom säkert 5 hela utbytesbloggar, man fastnar verkligen för vissa och min favorit som jag fortfarande läser är bbomans.se , sjukt bra blogg som nog egentligen var det som fick mig att verkligen vilja åka haha. Hon eller ja Sofia som tjejen heter, bodde i Cali och verkade ha ett riktigt grymt år där, hoppas också att jag får det lika bra som hon hade det och att jag också hamnar i Kalifornien.
 
Nä, nu får jag börja leva lite i nuet och ta tillvara på min tid på svensk mark.
 
Cheers,
 
 
Haha, hade glömt att jag inte lagt ut någon bild på mig själv än.
 



Kan jag fatta det?
Publicerat den

Jag vet inte om jag verkligen hajat det här. För ett år sedan trodde jag nog aldrig att jag skulle få för mig att sätta den här drömmen i verklighet. Jag kan inte fatta det, fortfarande kan.jag.inte.fatta.det.
I Augusti beger jag mig av mot det förtrollande landet. Där alla dina drömmar ska slå in. Där du ska få klyschiga romanser och skrika dig hes under a football game. Där prom är den viktigaste händelsen på året och där de har en riktigt sugig nyår såvida du inte bor i någon kul huvudstad.
Hur kommer det förresten att gå, kommer jag att klara av att för det första BO hos en helt okänd familj. Behöva anpassa mig helt och hållet till nya regler och bli avdumpad av den gula skolbussen på en skola där jag inte känner en själ och sen prata ett språk som inte är mitt modersmål.
Vad har jag gett mig in på? 
Lika ofta som jag ställer mig frågan "vad har jag gett mig in på" ställer jag mig frågan "varför skulle jag inte ta chansen när jag har den". Hur häftigt är det inte att få prova på att bo i ett annat land? Klart att det kommer att vara fruktansvärt enormt ofattbart ensamt emellanåt men sen, tänk alla underbara ögonblick jag kommer att få uppleva också.
Man kan ju tycka att jag är konstig som väljer bort att ta studenten med min klass men helt ärligt, jag tycker om min klass väldigt mycket men jag kan räkna på min hand vilka jag fortfarande kommer att ha kontakt med efter gymnasiet om jag hade tagit studenten med dem. Samma är det nu, jag vet vilka människor jag kommer att umgås med och ha som mina vänner resten av livet och vilka jag inte kommer att ha. Varför skulle mina äkta vänner hindra mig från att göra ett sådant här val om de nu verkligen är mina vänner? Vi har hela livet på oss att umgås tillsammans, jag ska bara vara borta i tio månader, sedan kan jag krama dem och skratta med dem igen hur mycket jag vill. Kanske väljer dem att resa Asien runt, besöka Australiens fantastiska klimat eller även dem besöka det förtrollande landet USA medan jag går klart trean här hemma, men det kommer att bli bra ändå.
Vad är det värsta med att åka iväg egentligen? Jag tror att det blir att klara sig utan sin familj först och främst, att lära sig själv ta ansvar för allting och lösa problem utan mammas hjälp. Undrar hur det ska gå då jag inte ens vågar knacka på hos grannen som har hittat min cykelnyckel jag tappat...
Fast det här med att bo hos en helt okänd familj och inte känna en själ där jag befinner mig kommer nog också vara svårt. Jag vet att jag klarar det. Jag kommer och jag SKA klara det.
Nu är det bara den eviga väntan på att dels få besked om var och hos vem jag ska bo hos och slutligen tills jag får åka iväg.
Soliga Cali, stekheta Texas, vackra Wyoming, svinkalla Alaska eller häftiga New Jersey, vad blir det?
Det återstår att se.
Kan jag fatta det?


Jag visste inte vilken töntig utbytesstudentbild jag skulle välja.