Winnie, Texas.
Publicerat den

The moment has arrived. 
Jag har längtat, längtat och längtat en himlans massa efter det där samtalet från STS om att jag har fått en familj.
Idag, idag kära vänner, då kom det.
Som rubriken lyder, jag kommer att bli en sydstatstjej utan dess like! I den lilla staden Winnie på ca 4000 invånare ska jag bo med mamma Lacie, pappa Matthew och systrarna Harper och Kallie. 
Denna familjen gillar att spela golf, dra till stranden, spela en massa musik och faktiskt även att åka jetski och syssla med andra vattensporter! Det låter väldigt spännande och bra enligt mig.
Skolan jag ska gå på heter East Chamber high school.
En bild från en av deras football games samt skolans logga.
 
 Där går ca 350 elever, typ som ProCivitas i Malmö! Förmodligen kommer jag att gå som Senior på skolan där och min Värdsyster Kallie kommer även att gå på skolan. 
The cheer-squad med the magic spirit stick. (Ni som sett bring it on vet the big deal..)

Så den 12ec augusti så har jag förhoppningsvis lyckats packa ner allting jag behöver för ett år (vem försöker jag lura kommer lätt glömma något!) och sedan stå på Kastrups flygplats för att ta ett ganska smärtsamt farväl. Men nu är jag så himla taggad över detta så tänker bara att det kommer att bli kul!!
 
Så om ni har några frågor eller undringar bara bring them to me!
Cheers,
 
 



Tid är ett mysterium jag inte rår över
Publicerat den

Ge mig min värdfamilj och placering och jag hade kunnat stå med allt, packat och klart imorgonbitti på Kastrups flygplats. Lite så känns det nu. I och med att jag inte vet någonting alls är det lite som att gå runt i ett tomrum, utan att veta när allt börjar, när reser jag och vart samt hur kommer det att se ut?
Tiden får visa men ibland kan tiden få gå lite fortare!
 
 
Samtidigt innan idag när jag pratade med min kompis Carl som också ska vara utbytesstudent nu, så diskuterade vi hur det kommer att kännas när det verkligen är dags, när man faktiskt står där med passet i handen och väskan incheckad! Hur kommer det att kännas att behöva krama sina föräldrar, kanske en kompis eller pojk/flickvän för sista gången på tio långa (förhoppningsvis underbara) månader?
Vi skojade om att vi kommer gråta en himlans massa tårar men jag hoppas att jag ändå på något sätt lyckas undvika det så gott det går. Jag vill skratta och busa med min familj och känna mig lycklig och peppad på att få sätta mig på flyget och fara mot ett helt nytt äventyr som jag fått chansen att uppleva. 
Jag är så lyckligt lottad som har turen att få göra detta. 
Pepptalk inför det kommande året, Emelie som även hon ska vara utbytesstudent, i New York.
 
I början av hela den här resan, för jo hela den här processen började för snart ett år sedan, så tror jag inte riktigt att jag förstod vad som väntade mig. Det gör jag kanske fortfarande inte men det är just det som är så spännande! 
I hela mitt liv har jag känt att jag vill upptäcka lite mer, känna lite mer och få se lite mer än vad jag gjort då och det är vad som håller på att ske. Det vanliga livet här hemma är så inrutat, jag kan inte säga att jag ogillar det, men jag blir ändå rastlös på något sätt. Visst, livet där borta i USA kommer kanske inte vara hyperfartfyllt var dag men det är ändå ett helt nytt ställe. Jag vill uppleva ny natur, ny kultur och få berätta om mitt eget liv och utvecklas. Förmodligen är inte vad jag vill olikt någon annan tonårings önskan men jag är ändå stolt att jag vågar hoppa ur komfortzonen och bara bryta av lite. 
En vän till mig som var iväg sa till mig, när du är där borta kan du ibland längta hem, men gör inte det, för när du väl kommer hem kommer allt att vara som vanligt inom en vecka igen och då kommer du ångra att du inte tog till vara mer på tiden när du var iväg!
Så det mina vänner, det ska jag ta efter.
 
Nu ska jag gå och fortsätta hoppas på ett samtal från STS inom den närmsta tiden.
Cheers!